Men jag har åkt buss, i evigheter. Så ja, det blev lite svårt med den saken.
För ett par dagar sedan så stod jag längst ner i Bolivia tillsammans med ett gäng galna koreaner och en minst lika galen danska och stirrade in i Chile. Vi var över 5000 möh och runt oss flög pelikaner och det sprang runt vilda strutsar. Nu ligger jag ensam i min säng i Cusco och kollar på en spansktalande Bridget Jones, ni kan ju gissa vilket jag föredrar.
Turen till Salar var en once in a lifetime experience så att säga. Tre dagar i en jeep tillsammans med fem killar från Korea, en tjej från Danmark och en sovande Boliviansk chaufför. Det var episkt. Större delen av tiden så flödade koreansk musik ut ur jeepens överambitiösa musiksystem. Och inuti bilen så diskuterade vi om saltet omkring oss mest såg ut som snö, is eller ett stort fluffigt vitt moln.
Ni kanske undrar lite över det där med den sovande chauffören, vi körde alltså i tre dagar utan vägar, antingen om det var saltsjön eller Salvador Dali öknen så fanns det inte tillstymmelse till en väg eller någonting att kollidera med. Det var alltså mer än en gång som vi fick peta på chaffisen för att han suttit med ögonen stängda oroväckande länge. Men vi tog oss allihopa levande igenom turen genom det mest imponerande landskap jag har sett.
Vill man se bilder från hela spektaklet så har jag ett helt album dedikerat till den här turen på Facebook. Tack vare att större delen av sällskapet bestod av asiater så blev det en hel del kort tagna kan man lugnt säga. Om någon skulle vara intresserad av att kolla igenom resterande 50000 bilder så är ni hjärtligt välkomna hem till mig när jag dyker upp i Sverige.
Tack och hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar